Anteckningar från MR-dagarna 2022

Funktionsrätt Göteborgs ombudsman Ida Hansson besökte MR-dagarna 2022. Här kan du läsa hennes anteckningar från dagarna.

Invigning

MR-dagarna är Nordens största forum för mänskliga rättigheter. Temat för i år var ”Rätten till ett liv i trygghet och säkerhet.”

Årets invigningstalare Beston Kalefa inledde med en rörande och personlig berättelse om en familjs flykt från Irak och hur en pojke fick det stöd han behövde från det svenska samhället för att växa upp till en driven och engagerad civilsamhällesaktör idag. Vi fick också se ett utdrag ur pjäsen FAKK ALLA, baserad på dokumentärt material om unga kriminella kvinnor. Uppmaningen var att vända på samhällsdebatten, från att diskutera hot till att diskutera rättigheter.

”Tiden för passiv godhet är förbi,” uppmanade Beston Kalefa.

Rätt till trygghet och säkerhet för alla

Arrangerades av Nationell samverkan psykisk hälsa Västra Götaland och Göteborg, och Personligt ombud Bräcke diakoni Göteborg

I samhällsdebatten idag pekas ofta enskilda grupper ut som ett säkerhetshot, som något annorlunda och farligt som resten av samhället måste skyddas mot. Personer med psykisk ohälsa återfinns ofta i gruppen som pekas ut som hotfull, vilket ökar stigmatiseringen och utanförskapet, och därmed otryggheten.

Panelen frågar sig hur politiska budskap om ”tuffare tag” går ihop med riktlinjer kring icke-diskriminering och mänskliga rättigheter.

Under diskussionen riktar de särskilt kritik mot Arbetsförmedlingen, där individer ofta bollas runt mellan olika instanser och får olika svar från alla de kommer i kontakt med. Detta är jobbigt och otryggt både för individen och för andra professionella som inte heller kommer i kontakt med Arbetsförmedlingen kring samarbetsärenden – exempelvis när AF inte dyker upp på SIP-möten.

Ombud på Bräcke diakoni lyfter upp att de ofta möter människor som förlorat all tilltro till samhälle och myndigheter. Detta är ett demokratiproblem!

Hur lever Sverige upp till sina åtaganden om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter?

Arrangerades av Fonden för mänskliga rättigheter, med medverkande från bland annat Funktionsrättsbyrån och Institutet för mänskliga rättigheter

De diskuterade de så-kallade ESK-rättigheterna (ekonomiska, sociala, kulturella). I oktober 2021 lämnade Sverige in sin periodiska rapport till FN:s kommitté för ESK-rättigheter. MR-Fonden samordnar den parallellrapport som skrivs av civilsamhället, vilken visar en annan bild än staten presenterat. Bland annat lyfter den fram att det inte räcker med en välformulerad strategi för att uppfylla rättigheter, om den inte implementeras i praktiken.

Stater är skyldiga att uppfylla minimikrav oavsett om de har bristande resurser. Det är inte tillåtet med tillbakagång, dvs rättigheter som finns får inte tas bort. Den här principen om progressiva rättigheter stämmer inte överens med statistik som visar att andelen av BNP som satsats på tillgänglighet och stöd har minskat sedan 80-talet. Sverige ligger långt efter andra Europeiska länder som exempelvis Italien.

FN har en rapporteringskommitté för ESK-rättigheter som regelbundet utvärderar länders arbete med att uppfylla rättigheterna, genom rapporter och rekommendationer. Panelen lyfte fram att denna kommitté är ju experter som lagt mycket tid på att skriva rekommendationer. Sverige borde se detta som en resurs, inte ett extra arbete eller en jobbig betygssättning. Rekommendationerna från FN bör ses som en att-göra lista, en handlingsplan.

Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är ratificerat av EU, och när de fick rekommendationer av FN år 2015 tog de tag i det direkt, och det kom en ny lag inom några månader. Det vill vi se i Sverige också, att man tar rekommendationerna på allvar och agerar.

Men de här frågorna är inte efterfrågade i kommunerna, det finns en viss tveksamhet att engagera sig i dem och man ursäktar sig med att det inte står i kommunens handlingsplan. ESK-rättigheterna behöver hitta en väg in på den nivån.

Är klimatkrisen ett hot mot mänskliga rättigheter?

Arrangerades av Amnesty International Sverige, med paneldeltagare som verkar i Sápmi

Det är viktigt att inte prata om klimathot, för det är inte ett kommande hot utan krisen är här redan. Det är en klimatkris, inte ett klimathot. I Sápmi pratar man mycket om akuta effekter av klimatkrisen här och nu, på ett helt annat sätt än övriga samhället. Det är ett privilegium att kunna prata om klimatkrisen som ett framtida hot.

Många samer upplever att samråd med myndigheter inte är mycket värda, man går därifrån som förlorare. Urfolksrättigheter har traditionellt ganska svag ställning i Sverige. Även om man har rätt till konsultation och samråd upplever man att man inte blir lyssnad på eller har något att säga till om. ”Det är lätt att tro på samexistens om man är på den vinnande sidan,” säger en paneldeltagare.

Många av samernas frågor går vidare till domstol och drivs i rättsprocesser. Detta är både dyrt och ohållbart för samerna, och sänder inga goda signaler om möjligheten till produktivt samarbete med den stat som man hela tiden måste dra inför rätta för att få sina rättigheter tillgodosedda. Möjligheter till samexistens bygger på partnerskap! Det pågår en juridifiering i det här fältet, samt politiskt stillestånd.

Det är låg politisk ambitionsnivå för att förbättra saker. Det kommer många utredningar om samer och renskötsel, men få konkreta förslag och ännu färre som sedan implementeras. Även när man vunnit en rättsprocess kan man straffas, när politiker inte accepterar domen och implementerar förändring enligt domen. Det känns som slöseri att lägga 10 år (och mycket resurser!) i domstol och sen beslutar politikerna att ändra lagen för att kringgå rättigheter.

Det krävs ett systemskifte, ett annat mindset. Använd språkbruket rättighetsbärare. Hur skulle en rättighetsbaserad omställning kunna se ut? Principen om ”free, prior and informed consent” måste användas. Det är ett paket som måste vara på plats för att samråd ska vara okej. Justera maktobalansen.

Vad kan tjänstemän lära sig och ändra i sin vardag? Vara varsam och lyhörd i samtalet. Myndigheter bör komma förberedda till samråd, göra sin hemläxa. De kan inte starta samråd med ”ok, nu får ni utbilda oss, tala om vad som är viktigt i denna fråga.” Det ska de redan ha koll på. Man måste sätta upp ramverk för samverkan, diskutera förväntningar och krav. En paneldeltagare berättade om en civilsamhällesorganisation som sa efter ett samrådsmöte att på nästa möte vill vi prata om vad ni gjort med den här informationen som vi gett er idag. Vilka konkreta steg har ni tagit i den riktning vi diskuterat idag? Om ni inte kan redogöra för det så vill vi inte träffa er igen. Ställ krav på myndigheterna! Ibland räcker det inte bara med en plats i rummet.

(Här är det mycket man kan känna igen från funktionsrättsrörelsen. Känslan av att pratas om, inte med, att man ses som ett problem att lösas, inte en värdig samarbetspartner. Många utredningar och ingen handling. Känslan av att dagligen möta problem som andra inte ser eller tänker på. Att samråd känns oproduktiva, som något politikerna checkar av utan att det ger några resultat. Samtidigt en önskan från båda våra grupper – inget om oss utan oss!)

Rätten till ett språk – genom folkbildningsinsatser

Arrangerades av Örebro läns bildningsförbund. Medverkande i panelen var lärare och elever från Sima folkhögskola, och forskare från Stockholms universitet som studerar nyanlända dövas språkinlärning.

SIMA folkhögskola är en teckenspråkig folkhögskola i Örebro (finns även på andra platser). Dit kommer nyanlända döva som ibland helt saknar ett språk.

Det uppstår svårigheter då migrationsverket ska utreda om de ska uppehållstillstånd, eftersom varken språktolk eller svenskt teckenspråkstolk (STS-tolk) fungerar. Då får man utbildning för att sedan kunna göra intervjun.

(I vissa fall fungerar det att använda dövtolk, som kanske kan det andra landets teckenspråk eller tillräckligt mycket för att göra sig förstådd. Dövtolken översätter till svenskt teckenspråk, som en STS-tolk översätter till talspråk åt myndighetspersonen. Men detta kräver att den nyanlända döva personen har ett språk till att börja med, vilket inte alltid är fallet.)

Ingela Holmström och Krister Schönström, forskare från Stockholms universitet, har studerat många nyanlända döva och deras bakgrund. De fann att många har gått i dövskola i sitt hemland – det är också en hel del som inte gått i skola alls, eller som gått i hörande skola – men bara för att man gått i dövskola betyder det inte att man har god utbildning, då det kan vara dålig kvalitet på utbildningen. De fann också att många gått väldigt många år i skolan, men detta säger inte heller något om utbildningskvalitén, då dövskolan kan ha använts som en slags ”förvaring”.

När nyanlända döva kommer till SIMA ska de lära sig både skriven svenska och svenskt teckenspråk. De ska alltså lära sig två språk på samma utbildningstid som andra på SFI ska lära sig ett språk. Ett antal migranter har också begränsad läskunnighet och ska också lära sig att läsa och skriva. Både språkinlärning och läskunnighetsutveckling ska ske samtidigt. Det finns hittills ingen forskning på denna grupp döva som inte har läskunnighet.

Alexandra Royal, lärare på SIMA berättar att undervisningen som de bedriver saknar mycket underlag – det finns ingen forskning på denna grupp innan den här pågående studien. Det finns inga etablerade strategier för inlärning.

Det finns också stor brist på undervisningsmaterial. De försöker översätta en del från SFI, men det materialet är inte alltid optimalt. Exempelvis öppnade lärarna upp en bok från SFI där introduktionen behandlade Tommy Körberg och andra svenska artister, för att lära sig svenska via musik.

Det går alltså inte att ta existerande material rakt av, utan man plockar lite här och där utan en sammanhängande plan. Måste hela tiden jobba i nuet, har ingen framtidsplanering. Man bygger rälsen framför det rusande tåget.

Det är stor risk att eleverna på SIMA inte hinner lära sig tillräckligt mycket svenskt teckenspråk eller skriven svenska för att kunna klara sig självständigt, utan kommer fortsatt att behöva mycket stöd.

Panelen diskuterar också den frustration som finns bland deltagarna kring arbete. Det är många som vill jobba, men språkkraven är så höga att möjligheten till jobb ligger långt fram i framtiden, 10 år eller så. Önskar att det fanns en lösning så att man kunde börja jobba tidigare. Många lär sig svenskt teckenspråk snabbt, men inte skriven svenska. Arbetsvilja finns!

Myndigheter verkar inte känna till att SIMA och liknande teckenspråkiga skolor finns. Eleverna hittar dit via kontakter, internet, eller andra döva. Nyanlända döva får alltså inget stöd från de myndigheter som de har kontakt med för att hitta vägar till en fungerande kommunikation.